Kärleksknutselände och ufobekännelse

 

Snart räcker mina fingrar för att räkna mina ufon, men jag har kommit in på de tunga, ufona. De som inte blivit undanlagda under pendlingen utan för att orken tagit slut och räddningen varit utom synhåll.

Nu finns det inga ursäkter längre. Alla ufon ska bort och inget nytt får startat förrän dess. Jag behöver rensa upp i mitt liv och få fatt på alla trådar. Som under en lång tid varit fler än jag kan hålla i, så nu ska det sorteras och fästas. De flesta amigurumiufon är ur världen, kvar är bara några lösa delar till bland annat hjärtan som jag ska försöka göra svampar av. Längst ner i korgen ligger de stickade ufona, de lockar inte.

För drygt ett år sedan fick jag syn på en sjal i kärleksknutar på en blogg, jag fick mönstret och satte en tid senare i gång. Men något gick snett, riktigt snett. Mitt ögonmått fungerande inte alls och de två-tre centimeterna blev närmare fem centimeter. Det blev således en triangelsjal med släp. Varken särskilt snyggt eller användbart. Garnet kändes inte heller hundra för sjalen, den blev inte så som jag föreställt mig. Big fail.

Sjalen gömdes undan med ett svagt löfte om förr eller senare. Nu mycket senare har jag repat bort massa varv och i stället gjort den till en halsduk i stället alternativt axelsjal. Jag letade dessutom fram mönstret igen och tänkte att det var dags för ett nytt försök med den tänkta sjalen. Efter ett evigt räknande för att få exakt 281 maskor så satte jag äntligen i gång igen, nu men en linjal till hands och ett fluffigt mohairgarn. Men i går kväll tog garnet slut samtidigt som jag konstaterade att den blev opraktiskt bred upptill och vid en närmare blick på mönstret så stod faktiskt den långa längden där.. dessutom kändes det inte helt rätt att börja med en rad fastmaskor, den blev så kompakt i kontrast till de lätta och fluffa kärleksknutarna. Så jag gav den till sambon, som verkar tycka att det är småroligt att repa upp både stickat och virkat. Jo, lite kul är det, fast inte när du vet tiden och energin som bli ogjord. Däremot verkade han inte tycka att mohair var så roligt och han drog av tråden. Efter en mindre förevisning om att skillnad på trådarna och fluffet som fastnar ihop så återgick han till att repa upp en ufoduk jag fått överta från loppis eller dödsbo. Jag hade tänt göra klart den, men konstaterade att föregående virkar gjort fel tidigare och då tappade jag lust med det den.

Gustav har också varit till stor hjälp att bestämma ödet för de resterande ufona. Strumporna som ser ut att vara till något med världens kortaste ben och världens längsta fötter men som blir helt okej runt foten när man tar på sig dem ska få längre skaft och sedan hitta en ny ägare. Sedan ska jag ta och lära mig att det kan vara en idé att utgå ifrån den garntjocklek som anges i mönstret om jag ska följa det gällande maskantal... Den ensamma strumpan i samma mönster som knappt syns då garnet är melerat ska få en ny kompis eftersom Gustav sa att de var fina. De bruna virkade strumporna som jag blev tvungen att resårsticka mudden på för att få ner foten i blir utan virkad kant och klassas som färdiga att användas.

Ett gäng minimormorsrutor har fått flytta hem till Tina i min pysseljunta, som precis har börjat virka men gör det som om hon hållit på i något år.

Vantarna jag mönsterstickade i tunt garn från Estland för drygt fyra år sedan har blockats till en bättre storlek och fått sina brister accepterade. Vantarna i det tjocka lila- melerade repades upp och fick nya tightare tummar under onsdagens pysseljunta så de har redan fått varit ut på höstpromenader.

Det var så gått som alla, tror jag.