måndag 9 juli 2012

Gåva från Syster

 Se vad som väntade på mig när jag kom hem! Massa garn, trots att jag officiellt har garnförbjud. Till Gustav sa hon att han inte fick bli sur på mig, för det var hon som köpt garnet.






 Lillsyrran vet verkligen hur man gör stora syster glad. Två fulla pappkassar med garn väntade på mitt nattduksbord sist jag kom hem. "Tack Rebecka Kram  Josse." Jag tror hon syftar på tack för mina misslyckade dykinsatser. Hon var och hälsade på oss några dagar och vi fick för oss att hyra en trampbåt. 
Dessvärre började färden på ett allt annat än roligt sätt. Hon skulle svara på ett sms och tog upp telefonen ur fick som gled ur handen på henne och rakt ner i en av Sveriges äckligaste å:ar, Selångersån. Hon stack snabbt ner handen och fick tag i batteriluckan, medan den viktiga delen av mobilen sjönk till botten. Jag erbjöd mig att hoppa ner efter den, men eftersom det var så mörkt beslutade vi att det var bättre att genomföra expeditionen dagen därpå i stället. Vi gick dit med snorklar, simfötter, hemmabyggt sänkte och vattentät ficklampa. Vi hade tur att det inte var allt för djupt, så jag dök, dök och dök i ån som skulle ta flera år att sanera. Men efter 40 minuter utan att ha hittat något mer än tomma glasflaskor, dy och ruttna pinnar och vassa stenar gjorde vi, i förda bikini och handdukar, ett gatulopp till Claes Olsson. Jag tackade min lyckliga stjärna att min förra arbetsgivare, Dagbladet (som tidigare låg ovanpå nämnda affär) flyttat. Där köpte vi den största fiskehåven de hade och sprang sedan tillbaka. Vi drog håven längs botten väldigt många gånger, men utan att hitta mer än dy, flaskor och stenar.
Sedan var det dags att köra i väg mig till tåget, som vi missade med en hårsmån. Jag tror att både jag och syster är tidsoptimister.
Deppiga fick vi fara hem, duscha bort allt äckel (fast att man luktar inte 100 procent rent ens efter en dusch), äta glass och tröstskrapa en triss. En nitlott.
Sedan tog jag bilen till jobbet och äventyret var slut. Deppig story, men garnet muntrade upp mig.

Inga kommentarer: