Min mormor måste ha världens bästa tålamod. Hon har åtta barnbarn och de flesta av oss har fått ett eget överkast. Sedan jag fick överkastet har jag inte använt något annat. Mamma gjorde ett fint till mig, men det hänger på vägen.
Jag förstår inte hur hon orkar. Ett skulle jag nog kunna göra, men åtta stycken, och som inte det vore nog så har hon dessutom gjort det bredare för att passa vår dubbelsäng.
Så fort jag kommer på besök frågar hon om jag har strumpor och vantar så jag klarar mig. Hittar jag ett fint garn jag vill ha strumpor i, men inte orkar göra själv är det bara lämna det hos henne. När man ser mormor kan jag också längta efter att bli pensionär. Tänk att kunna sitta och sticka och virka hela dagarna. Vilken dröm. Mormor går på handarbetsmötet och gör strumpor och vantar till välgörenhetsaktion och även sådana som skickas direkt till barnhemsbarn. Det tycker jag är riktigt fint och inspirerande. Jag önskar att jag också hade tid med det. Jag skulle vilja skicka amigurumis till dem. Även barn utan strumpor blir nog glad för en leksak. Men jag har fullt upp med att göra presenter till mina närmaste. Men det vore kanske en idé, i stället för att köpa ett åsne-, vatten och medicin-kort från någon välgörenhets organisation kanske jag ska göra ett eget kort och skicka strumporna och figurerna till bättre behövande. Det är en fin tanke i alla fall.
Den slitna nallen på bilden har jag dessutom fått av mormor och morfar när jag var en liten bebis. Det kanske syns att det var liten av en favorit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar